En vintertur i Nordamerika

Mitt förhållande till havet är tudelat. Det är värd all respekt på grund av dess enorma storlek och ibland bistra humör. Men ibland inbillar jag mig havet som melankoliskt. Sorgset. Och att det dessutom smittar av sig. Därför har aldrig havet och kusten blivit någon favorit hos mig. Generellt tycker jag berg och öknar är betydligt vackrare och mer greppbart. Jag vet inte varför jag känner så. Men en italiensk polare som jag cyklade genom Sudan tillsammans med sa att man alltid är mest förankrad ...

Klicka här för att läsa hela artikeln!

I förra inlägget kunde ni läsa att vi befann oss på gränsen mellan USA och Mexiko. Här är fortsättningen:Den första glimten av Mexiko fick vi i form av staden Mexicali. Stor, annorlunda, livlig, och enligt vissa röster mer eller mindre livsfarlig. Kartellerna ligger i krig. Tijuanakartellen mot den än mäktigare, än våldsammare Sinaloakartellen, mot Guadalajarakartellen, och så vidare. Mexikos namn är besudlat. Och värst av alla städer är Ciudad Juarez. Enligt ihärdiga rykten världens farligaste ...

Klicka här för att läsa hela artikeln!

Las Vegas. Det var med glädje och lättnad vi lämnade staden bakom oss. Inte för att jag har något emot stället. Tvärtom - allt som står ut och är annorlunda är kul att uppleva. Men fem dagar var på gränsen till, likt allt annat i den berömda ökenstaden, för mycket. En förmiddag firade vi vår avfärd med en utmärkt röd curry - inte grön, röd. Den var en aning för vattnig för att få högsta betyg - men ändå helt gudomlig. Sen rullade vi i snabb takt förbi Eiffeltornet och Frihetsgudinnan, och när vi...

Klicka här för att läsa hela artikeln!

Nu fortsätter vår resa mot Panama! Vi befinner oss i Utah, USA. På morgonen rullade vi in till byn Escalante. Vi hade inte mer planer än att köpa mat och eventuellt snabbkolla våra respektive email. Det var lättare sagt än gjort. Det var söndag. Allt var stängt, till och med de flesta bensinstationerna och de klassiska snabbmatskedjorna. Vi kunde inte lämna Escalante innan vi fyllt på matförrådet, så vi kunde inte göra så mycket annat än köpa varsin chipspåse i den enda öppna bensinstationen oc...

Klicka här för att läsa hela artikeln!

Ni vet hur det var. Vi färdades genom ett kallt och ruggigt Utah. Vi nådde Torrey där vi stannade i ett kollektivliknande hus strax utanför den lilla byns enda gata. Örtte, meditation, fibrer, healing och så vidare. Kanske rökelse också, även om vi inte lade märke till något. Men den fanns säkert där någonstans. Vi stannade två märkliga dagar. Längre hade vi inte behov av att stanna. Även om våra värdar var ytterst vänliga, så skrek min kropp efter essentiella förnödenheter som hederligt svart k...

Klicka här för att läsa hela artikeln!

Ni minns. Vi befann oss i västra Utahs ödemarker. Här är fortsättningen på min cykeltur mellan Kanada och Panama. Vi fortsatte rätt österut dagen efter. Vädret var fortsatt kallt och ruggigt och vinden piskade oss. När vi vid middagstid kom tillbaka till civilisationen i form av en ensam asfaltsväg i höjd med den gamla spökstaden Black Rock hade duggregn börjat falla och senare under dagen förvandlades regnet till blötsnö. Asfaltsvägen korsade vi dock bara på bredden och några meter senare förva...

Klicka här för att läsa hela artikeln!

Fortsättningen tog sitt definitiva avstamp på Ingrid Bergmans stjärna. Vi befann oss på gatan utanför Hotell Nevada i den lilla ökenstaden Ely. När som jag bar ut mina cykelväskor kikade jag ner på marken för att se vilka andra namn som fanns där, inringade av en rosa stjärna vid gatuflanörernas fötter. Stephen King. Gary Cooper. Kanske någon bortglömd president. Vi hade tagit in på hotell, ett billigt sådant, tro mig, som en sorts sista utväg. Vi hade frågat om lov att få campa på brandstatione...

Klicka här för att läsa hela artikeln!

Vi sov gott i skogsdungen och efter ett par koppar kaffe fortsatte vi cykla. Mest uppåt. Det tycktes aldrig ta slut. Landskapet var som ett hjul och vi var hamstern som sprang och sprang, men aldrig nådde toppen. Bakom varje krön fanns ännu ett krön som i sin tur skymde ytterligare ett. Det var tungcyklat - jag älskar (oftast) bergspass, men de här vågorna i landskapet var stundtals psykiskt påfrestande. Träden var sen länge borta och något som jag vill kalla bergsstäpp, eller kanske bergsöken, ...

Klicka här för att läsa hela artikeln!

Efter en vecka hos våra värdar i Boise var vi åter redo för Vägen och de allt kallare tältnätterna. Cykelväskorna var packade med mat för fyra dagar. De öde områdena söder om Snake River i Idaho och nordöstra Nevada är inte kända för affärer och snabbmatskedjor. Snarare är de kända för enorma avstånd, höga bergspass, landets mest isolerade byar utanför Alaska, samt en ökänd väg som tidskriften Life döpte till "The Loneliest Road in America" i ensarkastisk artikel någon gång under 80-talet. Under...

Klicka här för att läsa hela artikeln!

Denna gång blir det ingen riktig blogg. I slutet av förra kunde ni ju läsa om att jag nådde staden Boise i Idaho. Där är jag fortfarande kvar. Nu har jag suttit i sadeln i cirka sju veckor och efter en sådan lång tid är det dags att gå igenom utrustningen lite extra. Bland annat drar jag åt alla bultar på cykeln och på cykelväskorna. Jag tvättar ut tältet och rengör kokkärlen lite extra. Då jag under de här dagarna vänder ut och in på varje pryl jag har med mig tar jag tillfället i akt att vis...

Klicka här för att läsa hela artikeln!

Vi cyklade till sist ut ur Eureka och slog på natten upp tältet vid Lake Koocanusa. På många ställen i USA har det funnits gratiscampingar att slå upp tältet på när mörkret närmar sig. I många västländer brukar man annars alltid se dessa löjliga "camping förbjudet- skyltar". Men här i USA har man på sina ställen satt upp skyltar som visar att man faktiskt får stanna en natt. Ett smart drag, naturligtvis. Eftersom förbjudsskyltarna i Kanada och Europa endast får effekten av att jag och andra inom...

Klicka här för att läsa hela artikeln!

Nu har vi bytt land och befinner oss i USA. Men vi börjar i Kanada: Banff. Vi stannade i fyra nätter. Den första natten i en park strax utanför. Väktare Nielsen väckte oss bryskt med orden att han skulle se till att vi hamnade i rätten om vi inte genast försvann. Dels var det olagligt att campa och dels vimlade det av björnar i området. Men han var ändå bra - väktare Nielsen. Han gjorde bara sitt jobb. Och han var uppriktigt intresserad av vår resa. Vi packade ihop och checkade in på ett hoste...

Klicka här för att läsa hela artikeln!

Lars fortsätter sin resa genom Nord- och Sydamerika. För er som är intresserade så har Lars laddat upp ett kort videoklipp på vår Youtube-kanal. Titta på klippet här. När jag senare hemma hos Tom i Valemount bläddrade i en bok från det alltid lika överoptimistiska guideboksförlaget Lonely Planet beskrev författarna den lilla staden med orden: Finns det en riktigt cowboystad, så är det Williams Lake. För oss andra, som inte lider av några bokstavskombinationer - var staden inte mer än en gammal h...

Klicka här för att läsa hela artikeln!

Här följer min och Helens fortsättning av vår korsning av Chilcotinplatån, British Columbia, Kanada: Det skulle ta oss sju dagar att ta oss längs den nästan 500 kilometer långa vägen från Bella Coola till Williams Lake. Vi passerade ställen som Anahim, Tatla Lake och Alexis Creek under vår stadiga men långsamma resa österut. Ofta började okända människor att prata med oss. Ibland var det de så kallade "First Nations" (samlingsnamnet för de folkgrupper som bodde i Kanada innan européerna anlände,...

Klicka här för att läsa hela artikeln!

Det var det norskbyggda fartyget "Queen of Chilliwack" som skulle ta oss från Port Hardy till Bella Coola, eller, om man vill tro traktens reklamslogan: från Huvudleden till Äventyret. Under en dag och två nätter skumpande vi fram längs uddar, skär och genom trånga ändlösa passager. Skogsbeklädda bergsväggar steg brant ur det mörka, kalla vattnet och försvann i ett vitt virrvarr av dimma, moln och snöklädda bergstoppar - allt medan tunga regndroppar föll i allt snabbare takt på Chilliwacks tappr...

Klicka här för att läsa hela artikeln!

År 1791 fick en relativt ung officer i Royal Navy i uppdrag att utforska Nordamerikas kust norr om den 30:e breddgraden. Att han tidigare seglat tillsammans med självaste kapten James Cook bidrog antagligen till att han fick ensamt befäl över skeppen Discovery och Chatham. Fyra och ett halvt år senare seglade han uppför Themsen, efter att ha gjort en utmärkt kartläggning av bland annat British Columbias vindpinade kust. Den unge officeren var åter hemma i England. Hans namn var George Vancouver....

Klicka här för att läsa hela artikeln!

I juni hade jag cyklat norrut. Nu var det dags att trampa söderut. Jobbet var avslutat för denna gång och lägenheten där jag bott över sommaren var urstädad. Frihetskänslorna knockade mig nästan till marken när jag rullade genom det vackra Roslagen.Cykeln var tungt packad - men jag intalade mig att det bara var nyttigt, som ett träningspass eller genrep inför höstens stora tur. Klippiga Bergen, och längre fram i en grumlig framtid också Centralamerika. Länder som El Salvador och Honduras. Guatem...

Klicka här för att läsa hela artikeln!

Här följer fortsättningen på min 500 kilometer långa cykeltur genom sommar-Sverige:Byar och samhällen som Moholm, Halna och Undenäs försvann bakom mig. Jag passerade Göta Kanal och funderade på varför de döpt en viktig vattenled efter en 80-talsfilm samtidigt som jag avnjöt en glass i Fimmersstad. Vattnet i sjön Viken byttes ut på vattnet i den stora Unden vars vågor rullade in över en stenbelagd strandremsa som utgjorde de djupa Tivedenskogarnas västligaste utposter. I byn Tived tog jag av mot ...

Klicka här för att läsa hela artikeln!

Efter att ha jobbat nonstop i över tre månader var det dags att ge sig av och njuta av det riktiga livet igen. Tillfälligt. Livet Deluxe i en hel vecka! Men inte i Namibia, Guinea eller Bolivia -utan i Sverige. 500 kilometer genom Västergötland, Närke, Östergötland, Södermanland och Uppland. Eftersom jag återigen skulle leva ett civilt liv på annan ort när veckan var till ända var cykeln ovanligt tungt packad. En stor hög civila kläder, en båt, sängkläder och en GoPro-kamera var bara några detal...

Klicka här för att läsa hela artikeln!

Jaha, tänker ni som följt mig i ett par omgångar nu. Vad kul! Vart ska du nu? Låt mig gissa! Du ska tillbaka till Afrika! Är det dags för Kongo nu, Lars??Nej, det blir inte Afrika denna gång - även om det vara nära. Men jag börjar få på känn att Afrika kommer bli den kontinent där jag kommer göra de flesta av mina större framtida äventyr på... Men inte denna gång! I höst och vinter blir det Nordamerika! (och en skvätt Sydamerika antagligen). Rutten ser ut så här: Vancouver-British Columbia-Idaho...

Klicka här för att läsa hela artikeln!

Fortsättningen från förra inlägget då jag impulsivt flög från Sydostasien till Mellanöstern. Några timmar senare landade jag i Amman. Snart märkte jag att jag inte kunde pumpa upp ena däcket - punktering. Inga saker att laga med - jag hade nog slängt dem på flygplatsen i Bangkok. En olycka kommer som bekant aldrig ensam. Efter att ha släpat ut cykel från flygplatsområdet liftade jag in till Amman. Konstigt nog ville mannen ha betalt. Men han var snäll nog att väcka mig när vi var framme - jag ...

Klicka här för att läsa hela artikeln!

Resan börjar närma sig sitt slut. Men än lever den - och än finns det saker att berätta så här kör vi: Jag var en aning desillusionerad angående att vara i Sydostasien och hade svårt att njuta av det. Sydostasien har världens bästa mat och är ganska vackert. Men samtidigt så är det ett extremt ospännande hörn av världen. Relativt sett och min åsikt, naturligtvis. Jag fick höra det av John Doe. "Du kommer att ångra dig. Du kommer att njuta av vädret och av maten i ett par veckor, sen...". Ok, Jo...

Klicka här för att läsa hela artikeln!

Kevin hade skaffat ett par kartor på det cyclocafé där vi druckit öl och främst käkat röd curry under våra dagar i staden. -Omöjligt, hade ägaren sagt om vår tänkta rutt. Vi blev bara taggade av detta ord. Vi gav oss iväg på en onsdagsmorgon och hann cykla ut ur Phnom Penh längs vägen mot Sihanoukville innan vi efter några mil svängde västerut mot bergen. Naturligtvis var det ingen som hade hört talas om de byar som skulle ligga längs vägen mellan avfarten och bergens fot - så det var en chansn...

Klicka här för att läsa hela artikeln!

Förra inlägget slutade med en lyckad korsning av gränsen mellan Laos och Thailand men detta inlägg börjar istället med att undertecknad axlar den medeltidsklingande manteln som Fältskär och höjer en svartrostig bila och amputerar och amputerar och ampu... *Host* Som jag skrivit tidigare hade jag bestämt att inte cykla nonstop utan istället göra finkirurgiska ingrepp i de mer givande delarna av den sydostasiatiska kroppen. Det blev knappt en kilometers cykling i det gamla Siamriket. Jag skulle al...

Klicka här för att läsa hela artikeln!

Jag passerade ett par vackra vattenfall under tiden som jag trängde djupare in i avlägsna trakterna -och en del högre bergspass gav mig en underbar vy över denna relativt orörd del av Laos. På många sätt var det helt fantastiskt - och jag fick äntligen slå upp tältet ett par nätter längs vägen mot Hongsa, dock var det svårt att hitta bra platser på grund av att det antingen var bergsvägg eller stup vid mina sidor eller så var skogen för tät. När det inte var några bergsväggar, stup eller täta sk...

Klicka här för att läsa hela artikeln!

Ibland när jag rullar fram genom skog och snår eller över berg och dalar kommer en känsla av igenkännande. -Deja vu, utbrister ni. -Inbillning, säger jag. Men faktum är att vissa länder tycks ha ett slags abstrakt släktskap med varandra. Som till exempel i november 2010 då jag befann mig i Laos men hela tiden tänkte på Guinea-Bissau. Laos och Guinea-Bissau skulle kunna vara tvillingar. Alla som gillar Laos skulle även tycka om Guina-Bissau och alla som gillar Guina-Bissau skulle tycka om Laos. F...

Klicka här för att läsa hela artikeln!

Yunnan var inte som jag trott. Jag underskattade topografin. Redan de gamla grekerna visste att det är dumt att underskatta topografin. Vissa backar var 20 kilometer långa. Många backar var 10 kilometer. Uppförsbackarna var alltid längre än nerförsbackarna. Alltid. Jag satte inte upp mitt tält en enda gång. Folk överallt. Eller för branta backar. Som tur var är Kina mycket billigare än vad jag trott. Det var något som var bra eftersom priserna i resten av soa gått upp enormt sen sist jag hade vä...

Klicka här för att läsa hela artikeln!

Nu var det länge sen som jag skrev, men jag har helt enkelt haft mycket att göra. Och så har ni säkert behövt några veckor att smälta våra äventyr i bergen. Livet efter Altun Shan kom att präglas av svåra men ända lättvindiga beslut. Innan jag flög till Kina hade jag haft fullt upp med att leta kängor, sovsäck och dunjacka, beställa tält och kök samt stirra hålögt och nervöst på den inskaffade GPS:en. Som sagt så hjälpte Outnet.se till med mycket av utrustningen och ett och annat gott råd. Där...

Klicka här för att läsa hela artikeln!

Forra inlagget slutade med att vi befann oss pa vag uppfor ett 5000 meter hogt igensnoat bergspass och jag retoriskt fragade mig sjalv om vi skulle komma ut fran vildmarken tillsammans med vara cyklar... Nu ska jag inte halla er pa strackbanken langre - vi kom ut. Men vi fick slass for det. Vi borjade slapa vara cyklar upp for passet. Till en borjan gick det bra men naturligtvis blev det jobbigare och jobbigare for varje timma. 25-stegsprincipen gallde forst, senare 10-stegsvarianten. Men mellan...

Klicka här för att läsa hela artikeln!

Borjan till sluten definierade sig sjalv genom att tva skaggiga skuggkaraktarer i Kinas absoluta vildmark tog sina cyklar och tvingade dem genom djup snö - ömsom over halvfrusna floder ömsom över isinkapslade stenblock. Vilken ironi, tankte jag. Har har man bestiget tre berg, men halkar man och bryter benet gor man det garanterar har. Vi foljde botten pa en flod. Stora stenar overallt, halvt begravna i snon - varannat steg man tog halkade man till och kom man rejalt i obalans riskerade man att t...

Klicka här för att läsa hela artikeln!