När den portugisiske sjökaptenen Pedro da Sintra år 1462 seglade söderut längs med Afrikas västra kust såg han plötsligt en bergskedja resa sig som en grön vägg ett stenkast innåt land. Kanske fick han endast några enstaka glimtar av bergen innan den täta dimman åter omslöt dem. Eller så smuttade han på en kopp te medan han studerade dem i godan ro genom en tubkikare. Det vet jag inget om, men däremot vet jag att han kom att kalla bergskedjan Serra Lyoa - Lejonbergen. Senare, på 1500-talet - döpte en engelsk sjöman om dem till Serraliona, vilket i sin tur ändrades till Sierra Leone. Det var med stor förväntas som vi lämnade Labé och började den långa vägen till Freetown och Sierra Leone. Guinea var, trots alla jobbiga checkpoints, ett mycket vackert, trevligt och sevärt land. Vi möttes av leenden och det var inga bekymmer med att få hjälp när vi hade cyklat fel - som den gången då vi cyklat på fel väg i en halv dag och hamnat i Toumbi Medina. Vi hade cyklat de dryga tre milen från Labé till Pita där vi svängde västerut vid ett virrvarr av småvägar och stigar. Vi hade hört att det skulle vara en aning knepigt att hitta rätt väg just här och de ord som jag muntert ropade till Helen som cyklade några meter framför mig fick jag snart äta upp: "Det är ju inga konstigheter med navigationen här!". Sen cyklade vi som sagt fel under flera timmar... Till slut kom vi i alla fall tillbaka på rätt spår och vägen gick över brunbrända kullar som inte alls var så vackra som jag hoppats på. De lokala fulabönderna (inte fula bönder, utan fulafolket) bränner gräs under december månad vilket gör att sikten oftast är skymd - och harmattan drar ju också sitt strå till stacken. Det roliga började halvvägs på den berömda Telimelivägen. I byn Dongol Touma skulle vi dock fylla på vatten i byns brunn. En lokal kvinna fick syn på oss och sprang genast iväg och gömde sig bakom en blåmålad veranda en bit bort. Några andra bybort skrattade hjärtligt när de såg henne och jag såg hur hon skämdes över sin impulsiva flykt från de vita människorna, men tillbaka till brunnen vågade hon sig inte. Efter byn förändrades naturen som genom ett trollslag - borta var de brunbräna kullarna och istället färdades vi ner genom en grön dalgång. Kilometer efter kilometer av "Lost World" med klippformationer, vattenfall, bilvrak, skyhöga stup, grottor och vandrande människor som balanserar berg av varor på huvudet på ett sätt som skulle göra en cirkusartist grön av avund. Natten innan vi nådde staden Kindia slog vi som vanligt läger en bit ifrån vägen. Precis när middagen var klar såg vi röda eldflammor nå de lägre trädens toppar och det karaktäriska smattrande ljudet av eld som äter gräs kom allt närmre. Det var första gången jag fick fly en campingplats på grund av en förvildad gräsbrand som vuxit i storlek och allt mer började uppföra sig som en skogsbrand. Vi ledde ut våra cyklar på vägen och gick runt havet av eld och på toppen av en kulle så passerade vi en by där ljudet av människor nådde oss. De satt runt lägereldar och skrattade och pratade om dagen som varit medan vi passerade i beckmörkret några meter bort. En bit ner på andra sidan kullen hittade vi i våra ficklampors sken en stig som tog oss vidare genom ett område där elden redan härjat - och vi slog upptälten vid foten av ett enormt träd och på ett underlag av svartvit aska. Gränsövergången blev en historia värd att berätta. Det var kanske den mest osympatiska övergång jag gjort. För att göra en lång historia kort så blev jag hela tiden och på båda sidor bombarderad av förfrågningar eller order om att räcka över pengar eller saker ifrån packningen. Men jag vägrade. (sakerna outnet.se sponsrat mig med vill jag gärna behålla...) Tillslut kunde jag lämna den sista polisen vid Sierra Leones gräns (jag satt t o m arresterad under 10 minuter för "olaga vapeninnehav" - de gillade inte min machete som jag använder till brasved och kokosnötter. Men när jag fortfarande vägrade ge dem pengar gav de upp och lät mig till slut gå.) och fortsätta min resa. Jag tillbringade de flesta nätter i mitt tält - men jag blev även inbjuden att sova över i ett missionshus i en by, och i en annan by fick jag nattlogi i den lokala skolan: Sista heldagen i sadeln handlade om att ta sig så nära Freetown som möjligt, fast inte så nära att det blev omöjligt att hitta campingplats. Vi misslyckades. 4 mil utanför var det så gott som omöjligt att hitta undanskymda platser. Till slut stannade vi utanför en skola där ett par äldre män satt på en bänk. Jag gick fram och presenterade mig och frågade om någon av dem var lärare på skolan och en kort herre i blå skjorta sa att han var det. I Zambia hade jag några år tidigare sovit över regelbundet på skolor i tätbebyggda områden och jag var nyfiken på om det skulle fungera i Sierra Leone också. Det gjorde det. Läraren bjöd in oss över natt och det syntes tydligt att han tyckte det hela var roligt. Vi satte upp våra tält i en stor öppen cirkelrund byggnad med plåttak och lärarens fru och dotter kom med vatten att dricka och tvätta av oss i. På kvällen kom det en rad andra lärare som ville hälsa på oss - en del verkade ha svårt att förstå att vi var turister. De kunde fråga vilken NGO vi arbetade för och när vi svarade att vi bara var turister frågade de igen en aningen fundersamma "Men... vart jobbar ni? I Freetown?". Att resa i ett land där gemene man knappt förstår begreppet "turism" kan vara mycket roligt och givande. Och så kom då dagen då vi nådde Freetown. Vi cyklade rätt fram mot samma fantasieggande berg som sjökaptenen Pedro da Sintra en gång för så länge länge sen hade sett ifrån andra hållet. Vi var äntligen framme! Vi stannar här ett tag innan vi fortsätter vårat eviga trampande... /Lars
Lars Bengtsson håller på att cykla mellan Riga och Ghana. Vi har hjälpt honom med lite utrustning och han bloggar regelbundet på Outnet.se
